En ovärdig beskrivning av svenska bönder

Just nu pågår en debatt där mjölkproducenter målas ut som om de inte bryr sig om sina djur. Ingenting kunde vara mer fel. Så inleder LRF Västernorrlands ordförande Gunilla Kjellsson sitt debattinlägg i Örnsköldsvik Allehanda gällande regeringens utredning om beteskravet.

Just nu pågår en debatt där mjölkproducenter målas ut som om de inte bryr sig om sina djur. Ingenting kunde vara mer fel. De värnar sina djur och jobbar för att korna ska må bra och trivas 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Det är det som skapat en djuromsorg i världsklass i Sverige.

1988 beslutade riksdagen om den så kallade beteslagstiftningen. Då, för 36 år sedan, stod en majoritet av Sveriges alla mjölkkor uppbundna i stallar med begränsad rörelsefrihet. Då behövdes lagen för att stärka djurvälfärden. I dag, nästan fyrtio år senare, ser det annorlunda ut på de svenska mjölkgårdarna.
De flesta mjölkkor lever i moderna, ljusa lösdriftsstall med stora ytor för rörelse. Här väljer korna själva när de vill äta, vila, umgås och på många gårdar även mjölkas, då de mjölkas i robot. Alla djurhållare är positiva till bete, vilket gynnar biologiskt värdefulla betesmarker. Men det ser olika ut på gårdarna vilket påverkar hur de lyckas med logistik och bete.

I de flesta lösdriftsstallar grupperas mjölkkon och då krävs också fållor för att bibehålla dessa grupper även vid utevistelsen. Det är en utmaning att näringsförsörja en modern mjölkko på bete. Finns ingen djurhållare som vill låsa in sina mjölkkor, sinkor eller ungdjur men däremot vill vi modernisera beteslagen så att den anpassas till hur det ser ut i dag. Det är positivt att det nu pågår en utredning för att se om beteslagen behöver moderniseras och vi inväntar den rapporten.