EU-val i oroliga tider – säkerhetspolitik och desinformation på agendan

Desinformation, som en metod för att sprida vilseledande eller falsk information, har blivit ett allt större hot mot demokratiska processer runt om i världen. I samband med EU-valet som äger rum mellan 6 och 9 juni 2024 är detta hot mer påtagligt än någonsin tidigare. början av 2024 släpptes en EU-rapport som pekade ut desinformation och fejkade nyheter som ett av de största hoten i vår tid och särskilt inför det kommande valet. Genom sociala medier och andra digitala plattformar kan desinformation spridas snabbt och effektivt, vilket kan påverka väljarnas uppfattningar och beslut.

Något som gjort problemet ännu större är framväxten av deep fakes, som är manipulerade videor eller bilder som är svåra att skilja från äkta material. Dessa deep fakes kan användas för att skada en kandidats rykte eller sprida falska budskap på ett övertygande sätt. Detta skapar en miljö där sanningen blir allt svårare att skilja från lögnen, vilket kan underminera den demokratiska processen och den offentliga tilliten.

Ulrika Mörth, professor i statsvetenskap med inriktning mot europeisk politik vid Stockholms universitet, bedriver för närvarande forskningsprojektet "Myndighetskommunikatörer som online-agenter i cyberkrigföring". Hon är specialiserad på EU och EU:s institutioner. Hur stort är problemet med desinformation och deep fakes inför det kommande EU-valet?

- Jag ska säga att jag inte forskar om forskar om valpåverkan men rent generellt kan man ju konstatera att efter den ryska annekteringen av Krim år 2014 har EU:s medlemsstater och EU alltmer börjat fokusera på otillbörlig valpåverkan. Efter 2014 har svenska som andra regeringar antingen återinfört eller skapat nya myndigheter och enheter för att försöka upptäcka påverkanskampanjer. I Sverige handlar det om att man återinrättat Myndigheten för psykologiskt försvar och i Frankrike den nya myndigheten Vignium som har till uppgift att upptäcka utländska påverkanskampanjer. Det som ska skyddas är demokratin och det demokratiska samtalet samtidigt som man behöver värna yttrandefriheten. Det är en sak som är svårt när det gäller att upptäcka och möta så kallade otillbörliga påverkanskampanjer. För när vet man om det rör sig om en sådan och inte bara uttalanden som handlar om att få uttrycka sin mening? säger Ulrika Mörth.

- Det är därför det inte är helt lätt att veta hur stort problemet är. Att det finns står klart men som sagt hur stort är inte lätt att veta. Här får man nog titta på vad myndigheten för psykologiskt försvar gör för bedömning eller valmyndigheten, till exempel.

Finns det en risk att arbetet med att stävja desinformation går för långt?

- Ja, så kan det faktiskt vara! Det är en svår balans dvs att både försvara sig/värja sig emot mot desinformation som man anser skada demokratin samtidigt som yttrandefriheten behöver upprätthållas.
Inom säkerhetspolitik kallar vi det för att frågor säkerhetiseras det vill säga blir så viktiga att de anses röra nationens överlevnad och då riskerar andra värden att inte bli lika viktiga eller nedprioriteras. Desinformation och andra inslag i hybridkrigföringen är ett hot och har på flera sätt säkerhetiseras av politiker och andra beslutsfattare (på goda grunder efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina) men som sagt, att identifiera och möta denna typ av krigföring behöver balanseras mot andra värden i en demokrati, inte minst yttrandefriheten. Det är den balansen som jag och en kollega, Karin S Helgesson från Handelshögskolan, studerar i ett VR-finansierat forskningsprojekt om hur myndighetskommunikatörer i olika länder inom folkhälsa och klimat hanterar. Dessa är kunskapsintensiva och handlar mkt om vetenskap samtidigt som folk har olika uppfattningar om vaccin eller klimatet.

Vilka aktörer är det som ligger bakom desinformationen och vad vill de uppnå?

- Det är inte helt lätt att svara på. Det som myndigheter, såväl i Sverige som i andra medlemsländer samt EU:s institutioner, fokuserar på är den desinformation som framför allt kommer från illasinnad främmande makt. Det handlar då främst om ryska påverkanskampanjer och deras mål är att destabilisera demokratier i väst, säger Ulrika Mörth.

Ulrika Mörth nämner även att EU har byggt upp enheter och kompetenser som arbetar med att upptäcka utländska desinformationskampanjer och att det är något som man har gjort sedan 2014.

Säkerhetspolitiska utmaningar för EU

Utöver hotet från desinformation står EU inför en rad säkerhetspolitiska utmaningar som präglar unionens agenda och dess framtid. Från ökad spänning med ett grannland som Ryssland till hotet från terrorism och cyberattacker, är unionen konfronterad med en komplex säkerhetsmiljö som kan kräva snabba och verkningsfulla åtgärder.

Niklas Bremberg är docent och lektor vid Statsvetenskapliga institutionen. Hans forskning kretsar kring internationella relationer och europeisk integration och har de senaste åren bland annat fokuserat på EU:s utrikespolitik och klimatrelaterade säkerhetsrisker.

Vilken betydelse har säkerhetspolitiken för EU?

- Man kan helt klart säga att säkerhetspolitiken har fått en allt större betydelse för samarbetet inom EU idag. Å ena sidan har utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik successivt kommit att få en större roll inom EU allt sedan det kalla krigets slut och inbördeskrigen i det forna Jugoslavien på 1990-talet. De gemensamma förmågor som byggts upp inom EU på dessa områden har gjort att EU:s roll som säkerhetspolitisk aktör har stärkts de senast decennierna, kanske främst då i EU:s närområde. Å andra sidan har Rysslands invasion av Ukraina lett till att det försvarspolitiska samarbetet inom EU har förstärkts ytterligare, dels för att EU:s medlemsländer ser ett behov att hitta gemensamma lösningar för att stärka sina försvarsförmågor och dels för gemensamt försöka stödja Ukrainas försvar gentemot Rysslands aggression. Calle Håkansson disputerade precis med en avhandling i statsvetenskap om utvecklingen av EU:s försvarspolitik och de som är intresserade av detta ämne kan med fördel ta en titt på den.

EU grundades ur en fredstanke men vilken roll har EU som konfliktlösare idag?

- Ja, det brukar framhållas att EU:s föregångare (dvs. den Europeiska kol- och stålunionen) som skapades i kölvattnet av det andra världskriget var ett sätt att göra det praktiskt omöjligt för Frankrike och Tyskland att gå i krig mot varandra. I takt med att den europeiska integrationen har fördjupats på en rad olika områden sedan 1950-talet har tanken om att EU:s medlemsländer skulle kunna hamna i krig med varandra bleknat. I den statsvetenskapliga forskningen beskrivs ofta EU:s länder som en "säkerhetsgemenskap" som utmärks av bestående förväntningar om att konflikter ska lösas med fredliga medel inom gemenskapens gränser. Efter det kalla krigets slut har EU också utvecklat en rad olika instrument inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken till stöd för EU:s konfliktförebyggande arbete i andra länder och EU:s bistånds-, utvecklings- och handelspolitik beskrivs ibland som ett sätt för EU att försöka bidra till att minska antalet konflikter i världen. EU:s utvidgningspolitik har också beskrivits som ett sätt att minska risken för konflikter i Europa men med tanke på hur Ungern agerat under kriget i Ukraina så finns det kanske skäl att tänka om kring utvidgningspolitikens effekter på samarbetet inom EU. EU:s sanktioner mot Ryssland och stöd till Ukraina gör ju också att EU skulle få det svårt att agera medlare i den här konflikten men jag inte att de flesta av EU:s medlemsländer är intresserade av det i dagsläget ändå. Samtidigt tror jag att det kom som något av en kalldusch för EU:s företrädare och diplomater att det internationella stödet för Ukraina är så pass lågt runtom i världen och det kanske också säger något om hur andra aktörer, inte minst länder i det som brukar kallas "det globala syd", ser på EU som konfliktlösare idag.

Vad kan det kommande EU-valet innebära för kriget som pågår i Ukraina?

- Valet till Europaparlamentet i juni i år kommer nog troligen inte påverka huvuddragen i EU:s utrikes- och säkerhetspolitik gentemot Ukraina och Ryssland i och med att Europaparlamentets roll är begränsad i detta avseende. Det är främst EU:s medlemsländer som anger riktningen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Men EU-kommissionen har fått en allt större roll att spela under senare tid, inte minst när det kommer till EU:s försvarspolitik. Och när det kommer till EU:s utvidgningspolitik - som åter har blivit aktuell i skenet av Rysslands invasion och Ukrainas status som EU-kandidatland - spelar kommissionen en stor roll. I och med att Europaparlamentet måste godkänna den nya kommissionen som ska tillträda efter valet så kan man tänka sig att valresultatet kan påverka hur kommissionen ser ut framöver. Om till exempel euroskeptiska och högerpopulistiska partier stärker sina positioner i Europaparlamentet efter valet i juni skulle man kunna tänka sig att det kan påverka kommissionens sammansättning men det skulle antagligen kräva att dessa partier dels håller sams sinsemellan (vilket de inte alltid gjort tidigare) och dels att de gör upp med den stora konservativa partigruppen EPP. Det är väl inte omöjligt även om det framstår i dagsläget som mindre sannolikt men det beror så klart i slutändan på hur det går i valet, säger Niklas Bremberg.